Bye Bye Africabycar.com
Som ni säkert förstår har likt expeditioner, även en hemsida ett slutdatum. Vi känner att det är dags att släppa tyglarna om detta fantastiska domännamn och låta nya äventyrslystna finna dess charm.
Men misströsta ej, självklart kommer vi att låta namnet leva vidare. Lika så dess innehåll.
Ni hittar i fortsättningen allt från africabycar.com på den nya adressen under
http://www.larshedlund.se/africabycar.com/.
Sidan är nu mer eller mindre statisk. Vilket innebär att det inte längre går att kommentera. Våra mailadresser på africabycar har också slutat gälla.
Tack åter igen för allt stöd och att ni följt vår resa!
/Ps Radovan blev såld under senhösten till en man med stora planer. Vi har nog inte sätt det sista av vår vän.
Med vänliga hälsningar
The crew of Africabycar
Ja, nu var det några månader sedan vi kom hem från Kapstaden och känns skönt att se att Sverige inte har fallit isär medan vi var borta.
Efter att ha långsamt kommit tillbaka till vardagen så fortsätter livet med skola och tentor och afrikas vackra landskap och vänliga människor känns som ett avlägset minne.
Nu väntar städning av kära Radovan och sedan försäljning av denne fjärde medlem.
Tack för att ni följde oss och hoppas ni hänger på nästa äventyr.
Hälsningar,
/africabycar
Efter att vi hittat ett hostel som fortfarande var öppet gick vi ut för att ta en öl. Vi hittade, på andra sidan gatan, baren The Dupliner, en Svensk pub. Och längs gatan hörds bara svensk musik, underbart. Efter lite öl och mouserande vin kände vi att vi faktiskt lyckats.
Kvar på listan fanns ändå några poster. Dels var vi tvungna att fixa så vår älskade Radovan kunde få komma hem. Detta löste sig väldigt smidigt med africanoverlanders.com. I övrigt på listan var Vithajsdykning, dykning, vinprovning och Good Hope.
Under slutet av juli och ända in i augusti är det vinter i Sydafrika. Detta märktes väl då folk efter gatan undra om vi var från norden för att vi gick runt i flipflop undertiden de gick runt i täckjacka. Så farligt kallt var det ändå inte. Men mer blåst var det.
Efter att allt var klart med skeppningen av bilen beslutade vi att ha kvar bilen några dagar för diverse utflykter. Men efter flera överväganden blev det bara en, den till godahoppsudden. På vägen dit stanna vi och tittade lite på en av de pingvinkolonier som ligger längs Sydafrikas kust. Underligga djur de där. Udden låg kvar och vi gick runt några timmar för att fota.
På grund av blåsten kunde vi dock inte dyka och inte heller ta oss ut till Robben Island. Vi strövade mest runt i cape som ändå kändes som vi var hemma i Europa igen.
Men vädret blev bättre och vi beslutade oss för att ta ett dyk med de mäktiga vithajarna. Sagt och gjort åkte vi längre ner längs kusten och åkte ut med båten. Vågorna var dock lite för stora för att det skulle vara en trevlig tillställning. Nästan alla på båten låg ut över kanten och spydde i närmre tre timmar innan vi tog oss in igen. Men många vithajar var det.
En av de sista dagarna tog vi oss ut på en vinrunda. Tillsammans med ett holländskt par och en chaufför åkte vi runt till fyra olika vingårdar och testade igenom ett större antal olika viner. Tillslut tappade vi räkningen. Man skulle kunna se tillbaka på denna lilla utflykt och summera hela vår resa, mycket upplevelser men helt fel årstid för området.
Sista dagen, innan flyget för Lars och Mattias gick hem, tog vi oss alla upp på Table Mountain. Slutet gott allting gott.
Vi vill här slutligen tacka alla föräldrar, vänner och andra som hjälpt oss att få denna resa genomförd.
Efter Etosha rulla vi vidare västerut mot Namibias kust. Skeleton Coast är ett område som fått sitt namn efter de alla skepp
som förlist och gått på grund där. Sjömännen som spolades upp på land törstade sedan ihjäl för där är bara öken.
Vi körde vidare ned till den tyskinspererade staden Swakopmund. Här tog vi oss snabbt ut på nästa äventyr som skulle bli Sandboarding. Snowboard på sand nedför hundrameters höga sanddynor är en rolig men jobbig sport, som vi nu behärskar till fyllo.
Vi fortsatte längs kusten och kom till de verkligt stora dynorna vid Sossusvlei. Vissa av dessa dynor är över 300 meter höga och ännu jobbigare att vandra upp på. Men vilken syn.
Vi hade hört talas om att en soluppgång här skulle vara det finaste man kan tänka sig. Så efter att ha spenderas natten vid ett alldeles för dyrt camp, vid ingången till nationalparken, åkte vi tidigt till entren. Eftersom vi anlände ganska sent till området dagen innan kunde vi inte köpa ett permit då. Men vi blev låvade att det gick att lösa dagen efter om man bara lämnade ett pass i ingången.
Dagen efter var vi först i kön. Men va hjälpte det när gubben i vaktposten vägra att släppa in oss på grund av att vi inte hade ett permit. Efter lite bråk fick vi till slut komma in en 20 minuter sent. Men vi körde på bra och kom nästan fram i tid för att se den så kända soluppgången. Tråkit för oss var att när vi väl kom fram insåg vi att vi inte såg mycket längre än femhundra meter på grund av det tjocka molntäcket.
Mattias och Lars bestämde sig för att ta en liten vandring på fem dagar i den gigantiska Fishriver Canyon. Vi hade redan hört oss för hos deras bokningskontor i Swakopmund. Med svaret att vi inte kunde boka turen med endast två personer, men att om det var en grupp som skulle gå så kunde vi kanske gå med dem. Väl framme där turen skulle starta hittade vi en grupp som inte sa nej till två fina nordiska killar i deras bästa ålder som älskar långa canyonpromenader.
Det blev dock ett abrupt slut när vi skulle signjera papprerna och betala. Då kom det nämligen fram att vi skulle ha läkarintyg för denna strapats. Efter försök att övertala dem om att vi var friska fick vi ändå ge oss. Det blev ett glapp i vårt schema på en sådär fem sex dagar.
Vi bestämde oss för att åka ned till camp där turen skulle sluta. Ai-Ais är ett välbesökt campingområde, kanske mest för de varma källor som ligger där. Vi tog ett dopp och kollade klart på finalen i >wimeldon
Efter att ha lämnat Ai-Ais bakom oss tog det tjugo minuter på vägen innan vi fick en regäl punktering. Vi bytte till vårt sista däck och körde vidare till gränsen. Gränsövergången gick åter igen ganska smidigt och vi var nu i Sydafrika.
När det börjat mörkna hade vi fortfarande många mil kvar till Cape. Men vi körde på iaf för att vi inte hittat något intressant att stanna och kolla på längs vägen.
Vi kom fram till Cape Town runt kl elva på kvällen den 9onde juli. Målet med resan var uppnått. Vi lyckades, fan va bra vi är! Vi har nu kört från Stockholm till Cape Town.
Efter en smärtfri gränsövergång åkte vi raka vägen till Etosha National Park. Men vägen dit var lång och vi blev tvugna att bestämma oss för ett bushcamp. Efter en singelslant hamnade valet på Jontes alternativ som var att parkera brevid den stora vägen och sova på en rastplats. Vi kallar detta att göra en White-trash-camp.
Ja vägen var lång och när vi äntligen kom fram visade det sig att det inte fanns några campingplatser kvar inne i parken. Så vi fick vända i grinden och åka tillbaka några kilometer och åter igen köra ett white-trash-camp. Men innan vi gjorde detta åkte vi till en Lodge och hörde oss för om pris att slå upp tältet där. Men efter en övervägning bestämde vi oss för att skippa detta alternativ. På vägen ut kunde vi dock få beskåda några Cheetas, geparder check.
Våra förväntningar på parken var inte så stora då vi nu har varit i ganska många och inte väntade oss någon större förändring. Efter att vi fått tillträde började vi rulla efter några andra bilar in mot byn där avgift skulle betalas. Efter två kilometer tog det stopp. På vägen och runt om oss var det fullt med Lejon. Ja nu kan vi utan tvekan säga att vi skådat djurens konung! Vi han dock inte räkna igenom alla men skulle kunna tippa på ett tjugotal med allt från små ungar till en riktigt stor hane.
Vi kan efter detta besök konstatera att detta hittills varit mest djur för pengarna. Helt klart också mest djur för kameran, som fick gå varm på nära håll.
Ja det ar sant, vi ar nu framme i kapstaden!
Det blev pa slutet en liten strackkorning ned till Kapstaden. Anledningen till det kommer i en senare post men oroa er inte.
Vi maste fira, hinner inte skriva mer…
Grattis till OSS!
Efter att ha spenderat en ganska händelselös natt i Maun åkte vi genast vidare upp i landet.
Nästan uppe vid gränsen till Namibia kan man ta en färja över till andra sidan av floden. Och här måste jag tillägga att det faktiskt var två som körde. De hade nämligen två helt skilda hytter och varsin utombordare som de styrde i synk.
Väl på andra sidan var det en 10 mil gravel innan vi kom fram till de camp man utgår ifrån till deltats norra del.
Vi är alltså i Okavangodeltat. Ett av afrikast mest kända delar. Det speciella med Okavango är att floden börjar och slutar på samma kontinent utan att mynna ut i havet. Den mynnar ut i en öken.
Vi bestämde oss för att ta en två dygns tur ut i deltat. Efter en stadig frukost tog vi tillsammans med två guider makoron ut i deltat. Tog och tog, ja man kan nog säga att vi blev puttade. En makoro styrs nämligen genom att en person står med en påle i aktern och puttar båten framåt. Lite som i vinedig.
Det tog nästan två timmar att ta sig ut till ön där vi tänkt övernatta. Efter några omgångar yatzy i solen tog vi sen ytterligare en tur ut i deltat. Vi skulle nämligen få se hippos. Minder intresserade tittade vi på dessa vidunder till djur, vi har sätt en del flodhästar nu. Men till vår förvåning fick vi se något som man sällan får se. Ett gräl mellan två hanar som helt klart urartade. Det blev fullt slagsmål och vi fick se blod och lera stänka åt alla håll. Som tur var var vi på behörigt avstånd en sådär 30m därifrån. Lyckos oss.
Efter en romantisk solnedgång somna vi alla in. Morgonen efter bjöds vi på en rundvandring på ön. När vi nästan tagit oss runt hela ön gick vår guide ner på knä och började peka vilt. Det var nämligen ett gäng Wilddogs som sprang och gömde sig i buskarna. Check på dem. Vi pålade därefter tillbaka till fastlandet.
Mot Namibia…
Vi begav oss aterigen norrut for att bege oss in i Central Kalahari Game Reserv, en 5 dagars tur i oknen. Innan vi vare redo fore detta aventyr behovde vi fylla pa vara matforad. Med tanke pa att midsommar narmade sig ville vi aven fixa mat som atmistone liknande sil, kottbullar och allt annat gott som hor till. Planen var att laga kottbullar pa konserverad corned beef och sillen byttes ut mot anjovis som kryddades med senap och majo, nagra agg slank aven med.
Pa vag till parken fick vi var andra punktering och bestamde oss for att lage dacket innan vi begav oss ut i vildmarken. Vi stannade pa en valdigt lokal dacklagnings station och vi fick uppfattningen att dom gjorde ett bra jobb. Tyvarr inte! Dacket borjade lacka redan efter nagra dagar igen men men TIA.
Midsommar anlande tillslut och dagen borjade med lite game spotting men overgick tidigt till det mer klassiska, dans runt midsommarstang, sill lunch, lekar och intag av ol. Allt detta tog plats vid ett vattenhal mitt i parken. Vi sag endast en enda bil den dagen och tur var vall det. Antagligen hade vi blivit tagna for nagon fanatisk sekt som dansade runt ett kors med ringar. Aven djuren los med sin franvaro.
De nastfoljande dagarna spendarades med att aka runt till olika vattenhal och spana pa djur. Vi sag massor med antiloper, gnuer men inget vi inte sett forut, inte forrns nast sista dagen. Tidigt pa morgonen den nast sista dagen dok det plotsligt upp en grupp lejon framfor varan bil. De hol pa att jaga en honey badger eller sa var det en honey badger som jagade en grupp lejon, detta ar lite oklart. Jakten avbrots i vilket fall som helst men vi fick iaf lite fina bilder.
Efter en lang vistelse i parken akte vi ut och begav oss mot Maun. Det var nu dags att boka en tur in i Okavango deltat.
Fortsattning foljer…
Den första dagen i Botswana spenderades i Chobe National park. Det blev en intensiv dag i parken med mycket elefanter, impalas och zebror. I hopp om att se lejon så spelade vi även ”Circle of life” från lejonkungen cirka 3800 ggr i hopp om att detta kunde locka fram Simba, det gjorde det inte.
Dock så hörde vi dem nästkommande morgon och såg även spår från dem utanför bilen så de kom riktigt nära Radovan uppenbarligen.
Iaf de nästkommande dagarna så bar det av ned mot Rhino sanctuary där vi hoppades spotta den fjärde medlemmen ur Big five.
Efter en heldags sökande i den lilla parken lyckades vi tillslut fa syn pa nagra av de 33 noshörningarna. Vi gjorde vår egna lilla nature walk och fick riktigt fina bilder på de stora liven. Vi hade tankarna på att göra en night drive men då vi fick veta att en av guiderna hade sett Leoparden två ggr på 10 år så kände vi att vi hade oddsen emot oss.
Iaf efter god pannkaksfrukost och lite smörjning av bilen så packade vi ihop och styr kosan mot Kalahariöknen.
Fortsättning följer…
Dessa dagar var fyllda med aktiviteter och den första blev forsränning. Forsränningen är lite häftigare än den i Uppsala på valborg och ibland ganska intensiv. Vi lyckades även med konststycket att tappa ur nästan hela besättningen i båten i vattnet men kom tillslut tillbaka till en välbehövlig lunch. Med oss så hade vi även två holländska killar och ett amerikanskt par. Eftermiddagen avslutade vi med en tur till de magnifika vattenfallen med det amerikanska paret vilket var väldigt kul.
Nästkommande dag så var adrenalinet igång igen för nu var det bungyjump som stod på tur. Ett 111m högt hopp senare och en skön känsla efter adrenalinkicken så drog Lars och Mattias ut på en fisketur med de holländska killarna och lyckades riktigt bra. Jonte stannade kvar med vår nyfunna svenska vän Paul och snackade skit och taggade inför den kommande svenskmatchen på kvällen.
Matchen blev som vi alla vet en besvikelse men vi fick igång hela baren i matchen på grund av vårat taggade engagemang och även den lokala bartendern, som hade en svensk flickvän, var med och drog igång stället.
Dagen efter så var det resdag igen och Paul följde även med och blev vår fjärde musketör på vägen mot Botswana, som vi kom in i utan problem.
fortsättning följer…